Varför betalar vi för att vara ledsna? Filmer som "Hachiko" från 2009 eller "Titanic" från 1997 får oss att gråta. Det är inte en paradox, utan hjärnkemi. Den söker emotionell...
Varför betalar vi för att vara ledsna? Filmer som "Hachiko" från 2009 eller "Titanic" från 1997 får oss att gråta. Det är inte en paradox, utan hjärnkemi. Den söker emotionell frigörelse genom komplexa reaktioner. Dopamin och oxytocin är inblandade. Neuroforskaren Paul Zak, som studerar "tillitshormonet", har visat att sorgliga scener, som de i filmen "The Green Mile" från 1999, ökar oxytocinnivåerna. Detta "myshormon" förstärker empatin, och dopamin ger sedan en belöning. Hjärnan uppfattar empati för andras smärta som viktig träning. Att se lidande, som Jack Dawsons i Atlantens iskalla vatten, får hjärnan att frigöra oxytocin. Detta stärker empati och kontakt, och den efterföljande lättnaden utlöser en ökning av dopamin, vilket belönar oss. Detta är inte masochism, utan en evolutionär mekanism. Att känna empati med andras smärta stärker sociala band och förbereder oss för verklig stress. En studie från 2012 som publicerades i tidskriften "Emotion" vid Ohio University fann att sorgliga berättelser ökade deltagarnas altruism. Så när du tittar på "The Notebook" från 2004 och gråter, producerar din kropp en "cocktail" av oxytocin och dopamin. Detta gör dig inte bara ledsen, utan också mer empatisk, starkare och mer mänsklig. Var inte blyg för att titta på sorgliga berättelser; det är bra för dig!
Select how you want to watch this video
